Resan till Härmä och Hunurijärvi den 6 augusti 2025
Vi var 42 personer som steg in i Norrgårds buss, rattad av Jimmy som flera redan kände från andra sammanhang. Vi hade ganska bra tur med vädret, det regnade endast på några av oss när vi skulle stiga av bussen på hemvägen, för övrigt sken solen för det mesta, korta skurar kom när vi var inomhus.
Musei- och kyrkbesök
Första anhalten på resan var Alahärmän kotiseutumuseo (Alahärmä hembygdsmuseum). Eftersom vi var så många ville våra guider att vi skulle dela upp oss i två lika stora grupper. Ena gruppen skulle börja i kyrkan och den andra i museet. Hur det kom sig ville många till kyrkan först, så grupperna blev olika stora. Men det löste sig, blev kanske lite trångt i museet, men stenkyrkan från 1904 rymmer 900 personer, så där var det ingen nöd. Den första kyrkan av trä byggdes 1676, men blev för liten. Den andra träkyrkan byggdes 1752, men förstördes av elden sommaren 1898. Den nuvarande kyrkan, planerad av arkitekten Josef Stenbäck, är således den tredje på samma plats. Kyrkan är mycket vacker, och det var ganska många som inte hade besökt den förut.
En avstickare gjordes också till Isotalos grav. Jeppoborna har hört många historier om Isotalon-Antti och Rannanjärvi, och både i museet och på kyrkogården berättade guiderna historier om de omtalade "puukkojunkkarit" (knivjunkare), som var välkända i nejden, också i våra trakter. De var respekterade bönder i hembygden trots sina brottsliga utsvävningar.
Hilkka Palomäki, som var iklädd Härmä-mansdräktens hatt och väst, var kunnig guide i kyrkan och på kyrkogården.
Museet var intressant, där fanns mycket att upptäcka i två hus. Tiden räckte inte riktigt till för annat än en snabb titt. Övre våningen i det större huset hade bl.a. leksaker utställda, men det var inte många som tog sig upp dit. I museet fanns också de beryktade båda Anttis fängselattiraljer: Isotalo och Rannanjärvi fick sitta fjättrade med bojor/kedjor runt hals, midja, händer, knän och fötter. Det var inga lätta saker heller. Skolsalsmöbler och grejor, butik, hantverksredskap, brandredskap, röstningsurna, ja allt som kan tänkas. I det andra huset fanns bland mycket annat en fin ”tjibiko”.
Guide i museet var Leila Myllymäki, som talade en god svenska.
Lägg gärna märke till den fina textilen som hänger på väggen och hör ihop med slädfärden.
Hunurijärvi Resort
Lunchen var beställd på Hunurijärvi, visionerat och grundat av Kalevi Hanhimäki efter att han upptäckte en källa i skogen. Det är en vacker plats, åstadkommen i huvudsak av Kalevi och John (Deere), alltså traktorn. Vid åstadkommandet av den lilla sjön krävdes det mera folk i arbete, men de fina stenmurarna är gjorda av Kalevi och John, berättade Pia Hanhimäki, Kalevis brorsdotter och nuvarande verksamhetsinnehavare tillsammans med Romain Favelier.
Den som har Facebook kan titta på Jeppo Pensionärsklubb där (begär medlemskap i gruppen om du inte redan har gjort det) och se videor där matgästerna har bänkat sig kring borden. Här följer några bilder från Hunurijärvi.
På ingång till restaurangen.
Huvudrätten med kött som smälte i munnen.
Efterrätten var ingalunda sämre än huvudrätten, delikat!
Restaurangen.
Rökugnen var fin den.
Vi blev väl mottagna på alla ställen. Guiderna var förberedda och kunniga. Maten var av världsklass. Månne inte de flesta resenärer var nöjda med dagen och måltiden?
Text och bilder: Birgitta Sarelin
Resan till Karleby sockenkyrka den 27 april 2025
Tidig förmiddag startade 26 personer mot Karleby under en ganska gråmulen men vindstilla dag. De flesta åkte buss med Peter Åbacka som chaufför, ett par åkte egen bil, men alla sammanstrålade i kyrkan och senare på Uffes mat och café i Purmo, där resenärerna fick en sedvanligt god söndagslunch. En del anmälda fick förhinder, men trots det var det bara att åka. Våra värdar var redo.
Innan vi kom in i kyrkan passerade vi nya fattiggubben från 1840-talet som stod uppfordrande vid porten. Inne i vapenhuset mötte vi fattiggubben från 1784, som var berest och har representerat Finland vid utställningar i USA, Japan och Sverige. I vapenhuset kunde vi också förundra oss över en stor - eller kanske är det liten (?) - kyrkklocka.
När vi kom in i själva kyrksalen möttes vi av orgelmusik och sång. Kantorerna Martti Laitinen och Hannes Uunila var i tjänst, och likaså en sånggrupp, 7 män stark, som övade. De skulle sedan bidra med kraftigt stöd åt församlingssången. Som svar mellan textläsningarna fick vi höra dagens psaltarpsalm, sjungen enligt sedvanlig psalmton av sånggruppen. Som postludium spelade Hannes Uunila ett stycke av Franz Liszt. Verk av honom hör man inte så ofta spelas på orgel.
Vi kom i så god tid att vi hann fotografera inne i kyrkan. Den är en av de sju medeltida stenkyrkor som finns i Österbotten. Man vet inte när den grundlades, men man tror att de äldsta delarna är från 1460-talet. Predikstolen är en av de äldsta i Finland och hämtades från den västra rikshalvan (nuvarande Sverige) år 1622. Korets fondvägg är målad av den kände kyrkomålaren Johan Backman år 1749. Altartavlan föreställer Jesus i Getsemane. De två övriga tavlorna i koret - som inte syns på bilden nedan - skildrar Jesu födelse och Jesu himmelsfärd. Alla tavlor är målade av Alexandra Frosterus-Såltin år 1902. Några år senare målade hon altartavlan i Jeppo kyrka.
Predikstolen är rik på detaljer och målningar. Är det Jakobs stege vi ser?
Tjänstgörande präst var kyrkoherde Per Stenberg. Han guidade kyrkan efter gudstjänsten och berättade också kort om Anders Chydenius och hans prästgård, som är byggd 1736 och en av landets äldsta.
Text och bilder: Birgitta Sarelin
Flera bilder publiceras på Facebook. Den som är medlem i Facebook kan söka Jeppo Pensionärsklubb där och begära att bli medlem i gruppen.
